Precis som alla andra bloggare vill jag ha hööögt antal läsare =)

sååå sprid min blogg är ni snälla (A)

jag menar den är väl ganska läsvärd ibland ? :D haha

idaaag ska ja bara lata mig tror ja :P

nee men har en bra dag idag så ska upp o hjälpa morfar med hästarna,

och sen hoppas jag på att kunna åka till älsklingen, sååå mys! <3

Det är helt otroligt det ja känner för älskling,

vi har varit tillsammans i 3månader imorgon men det känns på ett positivt sätt som att det varit vi heela livet och jag hoppas verkligen att det kommer vara det, åååwh mitt hjärta har äntligen hittat hem, det har hittat mannen som det alltid vill tillhöra! <3

pusssssssssssssssssssssssssssen*

uscha, kunde inte sova alls inatt, sen började ja jobba 6, fett jobbigt kan ja säga...som tur va jobba jag bara till 1, men blev ca 670kr rikare haha

kasst betalt men bättre än inget alls ju!

Osså fick jag timanställning hos kommunen idag, så ska hoppa in då o då,

dom sa att det blir rätt ofta för det är nästan alltid någon som inte kan jobba.

Kan va rätt skönt o ha nåt o göra faktiskt.

sen har ja blivit erbjuden jobb i hbg på en biljardkrog också, liiiite långt o pendla bara.. men det är typ bara på helgerna o ibland vissa kvällar, så får la höra med Emma isf om ja kan sova hos henne. Men sa att ja skulle tänka på det så vi får väl se.. vill inte stressa igång med för mkt just nu o sen vill ja hellre hitta nåt i kanske halmstad så ja kan va med älsklingen meeer!

Saknar min älskling som fan, vill bara ligga o kramas med honom nu! i need it<3

jaaao, nee nu ska ja glo lets dance o se vem om åker ut :P sen blire nog sova för jag är sjukt trött!

puss o kram

jag hatar nätter som denna, då jag inte kan sova för tankarna bara snurrar.

jag tänker på dig o det gör så ont, ja för ont faktiskt..

det borde inte få va så här, du borde inte vara borta ojag borde inte lida så här. du borde va här hos oss igen och allt borde vara bra.

det är nätter som denna som jag inte kan fatta att det är sant, inte kan fatta att jag måste va utan dig..

det är nätter som denna som jag önskar du var här, vi kunde sitta o dra dåliga skämt och snacka skit om folk... vi kunde sitta tysta eller skratta hysteriskt.. vi kunde fjanta oss elle prata om allvarliga saker som har med livet o göra. jaaa vi kunde prata om allt vrf inte om detta?

du berättade alltid allt för mig vrf berättade du inte detta för mig?

Hur kunde du den fredagen sitta o prata med mej helt normalt, sitta o planera för lördagen och planera för sommaren, för att sen med ett ynka "hejdå", helt utan förklaring bara lämna mig? lämna livet? jag älskar dig högst av allt det vet du, men fattar du inte hur sviken jag känner mig?? hur ensam jag känner mig utan dig? värst är att jag vet att det inte borde vara såhär, du borde inte vara död, men ja kan inte göra ngt åt det. jag är helt maktlös..  och jag blir snart galen av alla känslor inom mig, av allt som gör så ont, av allt jag egentligen inte orkar att bära! saknar dig <3

har tänkt väldigt mycket idag på en del människor som finns i mitt liv.

Har tänkt på hur falska en del av dom kan vara.

Dom lovar att finnas där, dom säger att jag aldrig ska känna att jag är ensam osv osv osv..

Men var är dom då?

För inte fan hör dom personerna av sig iallafall.

Jag syftar särskilt på några människor, kanske känner dom sig träffade när dom läser denna bloggen jag vet inte.

Men isf behöver ni ialf inte bry er om att höra av er nu bara för att jag skriver om det här..nee för jag kommer förmodligen inte bry mig om att svara er ändå.

Ni har sårat mej för mycket denna gången.

Och jag har gjort mycket för att få er att inse att ni gjort fel, mentydligen inte kommit någon vart.

Hur mycket krävs för att ni ska inse vilken del jag har i ert liv??

Jag är så trött på all falskhet, all den där äckliga fjäsken ni lägger ner via nätet för att det ska se ut som att allt är bra, men irl hör ni inte av er alls.

Är så trött på allt skit snack som kommer från en del av er, bara för att ni inte är nöjda över era liv, eller bara för att ni är besvikna över era, behöver ni inte snacka skit om mitt!

Mitt liv är helt okej, jag har det bra, jag mår bra..

Om man nu bortser från min saknad o allt det där efter charlie.

Men om jag raderar tankarna på honom bara för en liten stund, då har jag det bra, då är jag lycklig!

Jag har en mamma som gör allt för mej, syskon som älskar mig, en pojkvän som är mitt allt... I do have a nice life! <3

Nee nu ska ja sova tänkte ja, jobba imorron!

puss hej*

hm har fått en hel del frågor om varför jag går hos en psykolog, va jag tror dom kan hjälpa mej med och ja helt enkelt folk påstår att det är wasted tid..

Så nu ska ja försöka förklara:

Jag går till en psykolog för att skona er, eller skona dom i min närhet.

För att dom ska slippa höra om mina sjuka tankar.

Om mina tankar om min brors död, tankar jag vet skulle såra andra.

Om mina tankar om mig själv, om mitt liv.

Om mina tankar kring tvivlet på mig själv, tvivlet till livet.

För att skona er från att höra mej tala om hur värdelös jag tycker jag är,

om mitt hat till mej själv, för att ni ska slippa höra om hur jag hatar livet.

Om hur besviken jag är för att ja måste leva när min bror inte gör det.

Om mina tankar kring folk som svikit mej, om vad jag tänker om vissa personers handlingar osv..

Jag går dit för att slippa lasta er med allt det som rör sig i mitt huvud, slippa lasta er med allt det som gör så ont inom mig.

För det finns mycket där inne som gör så otroligt ont.

Så ont att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen.

Det finns tankar inom mig som får mig att vilja slå sönder mig själv, riva bort mina luftrör, aldrig mer öppna ögonen.

Med andra ord jag går dit för eran skull och för att jag ska överleva mig själv..

Ni skulle aldrig förstå allt inom mig även om jag la ner hela mitt liv på att förklara för er.

Snart börjar ett nytt helvete i mitt liv, en dag som jag fasat för i flera år nu är snart här.. Jag vet inte hur jag ska reagera den dagen, hur jag ska klara av att inte falla den dagen.

Jag har saknat dig, men samtidigt är jag så rädd för att träffa dig här utanför skyddade murar.

Jag är rädd för min skull, jag är rädd för din skull.

För jag vet att det finns så mycket hat, jag vet vad folk känner för dig,

hur ont en del människor vill dig.

Jag har försökt nu i alla dessa år att förtränga dig, få dig ur mina tankar.

Men det är inte lätt, det går inte när man har växt upp ihop.

Du är inte bara min kusin, du var en gång även min bästa vän, den enda som alltid fanns där för mig och den enda som visste exakt vad som hände i mitt liv, du vet så mycket mer om mig än vad många många andra vet.

Du visste precis varför jag handlade på vissa vis och du vet precis hur mycket smärta jag har fått ta.

Du fanns alltid där och försvarade mej, höll min rygg och du svek mig aldrig.

Förän den där dagen, en dag i januari....du svek..så enormt mycket,

jag kunde aldrig tro att de var sant, inte förän det stod svart på vitt i tusentals papper, i vart enda jävla papper stod det som en stor fet röd stämpel SKYLDIG!!

Du raserade mitt liv den dagen, du förintade min tro på mänskligheten.

Allt det tog tid att bygga upp, jag litar inte på dig, tror aldrig mer jag kan det.

För nu vet jag att även du kan fela, det trodde jag inte förut...

Nu vet ja att du har ett hjärta av sten, så varför skulle du bry dig om mig?

Du har gjort så jag har förlorat väldigt mycket som jag älskar.

Sånt jag inte riktigt vet om jag nånsin kan förlåta.

Jag vill finnas där för dig, stötta dig och hjälpa dig att hitta tillbaka till dig själv och ut i samhället.

MEN jag vet inte om du är beredd att finna dig själv, om du är beredd att komma ut i samhället.

Jag är så rädd att du ska fela igen, att om jag tror på dig och hjälper dig så kommer du bara svika mig igen..

Jag vet inte men kanske är det bättre att försöka ta avstånd, jag vet att jag inte borde, för du är en del av min familj, men jag vet bara inte om jag klarar av att finnas där som vi gjorde för varandra förr..

puss o kram*

Jag har haft mycket tankar idag..knäppa tankar som jag inte riktigt vet var jag ska göra av..

Jag har funderat på livet..på vad det är..

hur skört det är, att vi alla bara är ett andetag ifrån döden osv...

Jag kan liksom inte riktigt förstå vad meningen med livet är,

jag menar finns det en enda människa som helt ärligt kan säga:

-jag mår bra, jag är lycklig, jag har inga problem alls?

Jag tror inte det finns en enda som kan säga så och vara 110% ärlig..

visst kan man vara lycklig, lycklig för det man har, men det finns ju alltid i varje människas liv något eller någon som saknas!

En del får gå igenom livet på en något hårdare väg än andra, får fler hinder, fler hårda smällar..

Jag tror säkert det finns dom som har det värre än mig..

Men nu tar jag mej själv som ett exempel..

22år gammal och har redan upplevt allt detta:

*förlorat min kusin 21år gammal när han tog sitt liv,

efter att han inte kunde komma tillbaka till samhället efter att ha dödat en kille..

*förlorat min bror 18år gammal när han tog sitt liv,

*blivit sviken av nästintill alla som står mig närmast,

dvs nära familjemedlemar såsom kusin osv som har gjort oförlåtliga felsteg, bara titta på  E när han svek mig, han fördärvade sitt eget liv, mitt liv o minst 1000 människors liv till genom att mörda 2 tjejer.

*jag har vart tsm med en kille som misshandlade mej under 1 nästan 1½års tid..

*jag har förlorat många människor i mitt liv pga av mina kusiners handlingar..

folk har tagit avstånd från mig ville inte umgås med mig för att andra i min närhet gjorde felsteg som inte ens har med mig och min personlighet att göra..

Folk dömmer så lätt och glömmer att en dag kan dom själv sitta i samma sits, för det lovar jag , jag tänkte innan allt detta hände att sånt händer alla andra men inte mej..

Livet är ingen lätt sak, speciellt inte om man känner sig annorlunda och vilse och känner att man inte passar in någonstans..

Men ibland kan det hända att det dyker upp en människa, ett ljus som får en att känna att man trotts allt är värd något, att man trotts allt är älskad o betydelsefull..

Denna bloggen blev yr och jag hoppas verkligen att ni inte orkade läsa ända ner hit...

kraaam

är sårad, besviken o allmänt deppig idag..

känns som att dagen inte kan bli värre just nu..

önskar att man kunde pausa hela livet en stund..

Ibland känns det som ingen förstår,

inte ens du som säger du förstår allt..

Du säger du förstår mig,

att du känner mig så väl..

Ibland tvivlar jag på det,

på att verkligen förstår.

För hur kan en människa veta

precis exakt hur jag mår,

när jag själv inte kan beskriva

inte kan förklara vad det är

som gör så ont.

Min själ är trasig,

bär på djupa sår.

Mina största önskan är

att om så för en kort sekund

få känna mig hel.

 Vill inte vara trasig,

vill inte vara ofärdig

eller ohel.

Det finns så mycket känslor

här inom mig.

Jag vill skrika ut dom,

säga: såhär är det jag mår!

Men finner inga ord,

som gör min känsla rättvisa.

Jag kan just undra hur många år

det tar att laga en trasig människa.

För just nu känns det ganska akut,

att denna känslan försvinner.

För jag står inte ut.

Inom mig skriker jag hela tiden,

tårarna rinner där inom mig,

fast ingen ser eller vill inte se

jag vet inte riktigt vilket

och vad spelar det för roll?

Jag är bara en människa,

en i mängden

en liten vilsen sak

som bara längtar efter att hitta hem.

Som längtar efter platsen

där mitt hjärta blir rätt bemött.

Där någon ser mig för just precis den jag är,

där ingen dömmer eller påstår sig veta

när dom inte är säkra på att dom verkligen vet.